Jag antar att ingen har missat hetsen kring den orakade armhållan på Melodifestivalen i helgen (var det i helgen?)?
Nä, tänkte väl det.
Ärligt talat så blev jag också chockad. Men inte över att se en hårig kvinnoarmhåla (vi har ju alla hår där, även om vissa vill förneka det och hetsrakar så fort minsta strå syns), utan över de reaktioner denna lilla hårtuss väckte. Är det inte rätt konstigt egentligen, att någonting så otroligt mänskligt och naturligt kan väcka sånt oerhört anstöt hos människor? Är det inte lite nasty att man i kommentarerna bilden fått märker hur pass starka samhällets normer är? Normerna gör alla normbrytare till förövare, och alla andra agerar normpolis som att de fick pröjs för det. Analys och självrannsakan är som bortfluget, eftersom det är någonting man slipper ägna sig åt så länge man följer normen, eftersom normen är rätt har man som normföljare rätt att kritisera avvikarna, ja rent av håna dom, mobba dom, sänka dom så djupt ner i jorden att de aldrig mer får se dagsljuset. Normavvikaren blir kallad äcklig, dum, fånig, rabiat, vidrig ja rent av psykopat. Vilka starka känslor en avvikare kan väcka. Och så reproduceras normen, igen och igen, eftersom de som vågar avvika (medvetet eller omedvetet) blir tillintetgjorda av hatiska påhopp och till och med hot om våld. Följ normen, annars jäääävlar. Raka dig eller dö, ditt äckel.
Vore det inte mycket trevligare att se den håriga kvinnan för det hon är - en människa. En människa av kött och blod med hår och svett och kropp och ben. Vore det inte bättre att se normen för vad den faktiskt är; ett fantasimonster som vi alla slavar under och matar dag efter dag tills vi är så förslavade att vi är beredda att ta till vapen för att försvara den?
Jag rakar mig under armarna. Jag rakar mina ben på sommaren. Jag odlar vinterpäls varje år, men så fort lite offentlig barbenthet är på gång ska det långa röda benhåret bort. För jag orkar ingenting annat. På vintern är det ingen mer än jag och mina närmast sörjande som ser mina bara ben, och dom skulle bara våga attackera mig för det. Det gör dom inte, om dom skulle det skulle de inte längre tillhöra den närmsta skaran. Men jag låter inte bli att raka mig för att göra ett statement, inte för att bryta några normer eller väcka någon slags debatt. Jag struntar i att raka mig för att jag helt enkelt inte orkar, jag är så sjukt bekväm. Men på sommaren vid barbentväder åker hyveln fram, och även detta, för att jag inte orkar. För så fort man inte rakar sig ses det automatiskt som ett ställningstagande. Att inte följa normen till punkt och pricka ses alltid som ett ställningstagande och det sticker i ögonen på normförsvararna. När man gör ett ställningstagande måste man stå till svars, och ärligt talat orkar jag inte stå till svars för min egen kroppsbehåring. Jag orkar inte bli uthängd på facebook, hånad, hotad och nedtryckt på grund av min röda päls. Jag rakar mig snällt så att dom andra inte ska se hur det egentligen ser ut.
Personliga preferenser då? Ja, what about them?! Personliga preferenser är så sjukt irrelevanta i diskussionen så det finns inte. För man hänger inte ut andra människor för att de inte delar ens personliga preferenser. Man får tycka att rakade ben är snyggt (jag tror mig också tycka det), att rakade armhålor är snyggt, att långt tjockt hår är vackert eller att smala nästippar är skitheta. Men å andra sidan, hur vet du att det är vad du egentligen tycker och inte det samhället lärt dig att tycka? Hur vet du att du faktiskt styr över dina egna preferenser när de alltid verkar inom ett samhälles normer, regler och strukturer? Jag vet verkligen inte, så jag struntar i de personliga preferenserna, eftersom deras värde är försvunnet iom de ramar inom vilka de existerar (och tillåts existera).
Ni som vågar, orkar och är starkare än mig; jag avundas er. Inte för att jag egentligen vill gå rund med min päls (som sagt, personliga preferenser inom normernas ramar blahablaha) utan för att jag vill kunna göra det om jag vill göra det utan att människor får tourettes och ser det som deras absoluta rätt och skyldighet att påpeka hur vidrig jag är som ser ut som folk (för det är ju så folk ser ut, faktiskt). Jag är alldeles för bekväm.
Nä, tänkte väl det.
Ärligt talat så blev jag också chockad. Men inte över att se en hårig kvinnoarmhåla (vi har ju alla hår där, även om vissa vill förneka det och hetsrakar så fort minsta strå syns), utan över de reaktioner denna lilla hårtuss väckte. Är det inte rätt konstigt egentligen, att någonting så otroligt mänskligt och naturligt kan väcka sånt oerhört anstöt hos människor? Är det inte lite nasty att man i kommentarerna bilden fått märker hur pass starka samhällets normer är? Normerna gör alla normbrytare till förövare, och alla andra agerar normpolis som att de fick pröjs för det. Analys och självrannsakan är som bortfluget, eftersom det är någonting man slipper ägna sig åt så länge man följer normen, eftersom normen är rätt har man som normföljare rätt att kritisera avvikarna, ja rent av håna dom, mobba dom, sänka dom så djupt ner i jorden att de aldrig mer får se dagsljuset. Normavvikaren blir kallad äcklig, dum, fånig, rabiat, vidrig ja rent av psykopat. Vilka starka känslor en avvikare kan väcka. Och så reproduceras normen, igen och igen, eftersom de som vågar avvika (medvetet eller omedvetet) blir tillintetgjorda av hatiska påhopp och till och med hot om våld. Följ normen, annars jäääävlar. Raka dig eller dö, ditt äckel.
Vore det inte mycket trevligare att se den håriga kvinnan för det hon är - en människa. En människa av kött och blod med hår och svett och kropp och ben. Vore det inte bättre att se normen för vad den faktiskt är; ett fantasimonster som vi alla slavar under och matar dag efter dag tills vi är så förslavade att vi är beredda att ta till vapen för att försvara den?
Jag rakar mig under armarna. Jag rakar mina ben på sommaren. Jag odlar vinterpäls varje år, men så fort lite offentlig barbenthet är på gång ska det långa röda benhåret bort. För jag orkar ingenting annat. På vintern är det ingen mer än jag och mina närmast sörjande som ser mina bara ben, och dom skulle bara våga attackera mig för det. Det gör dom inte, om dom skulle det skulle de inte längre tillhöra den närmsta skaran. Men jag låter inte bli att raka mig för att göra ett statement, inte för att bryta några normer eller väcka någon slags debatt. Jag struntar i att raka mig för att jag helt enkelt inte orkar, jag är så sjukt bekväm. Men på sommaren vid barbentväder åker hyveln fram, och även detta, för att jag inte orkar. För så fort man inte rakar sig ses det automatiskt som ett ställningstagande. Att inte följa normen till punkt och pricka ses alltid som ett ställningstagande och det sticker i ögonen på normförsvararna. När man gör ett ställningstagande måste man stå till svars, och ärligt talat orkar jag inte stå till svars för min egen kroppsbehåring. Jag orkar inte bli uthängd på facebook, hånad, hotad och nedtryckt på grund av min röda päls. Jag rakar mig snällt så att dom andra inte ska se hur det egentligen ser ut.
Personliga preferenser då? Ja, what about them?! Personliga preferenser är så sjukt irrelevanta i diskussionen så det finns inte. För man hänger inte ut andra människor för att de inte delar ens personliga preferenser. Man får tycka att rakade ben är snyggt (jag tror mig också tycka det), att rakade armhålor är snyggt, att långt tjockt hår är vackert eller att smala nästippar är skitheta. Men å andra sidan, hur vet du att det är vad du egentligen tycker och inte det samhället lärt dig att tycka? Hur vet du att du faktiskt styr över dina egna preferenser när de alltid verkar inom ett samhälles normer, regler och strukturer? Jag vet verkligen inte, så jag struntar i de personliga preferenserna, eftersom deras värde är försvunnet iom de ramar inom vilka de existerar (och tillåts existera).
Ni som vågar, orkar och är starkare än mig; jag avundas er. Inte för att jag egentligen vill gå rund med min päls (som sagt, personliga preferenser inom normernas ramar blahablaha) utan för att jag vill kunna göra det om jag vill göra det utan att människor får tourettes och ser det som deras absoluta rätt och skyldighet att påpeka hur vidrig jag är som ser ut som folk (för det är ju så folk ser ut, faktiskt). Jag är alldeles för bekväm.
Kommentera