Väldigt väldigt många människor, framför allt unga kanske (kanske innebär i det här fallet att det är dom jag kommit i kontakt med i dessa sammanhang, och med dessa samanhang menar jag när man pratar om sitt kommande yrkesval eller den gamla godingen "vad jag ska bli när jag blir stor".) uttrycker en vilja att arbeta med människor. Många kanske använder det som en fras för att slippa svara på frågan, att jobba med människor är trots allt väldigt brett. En snabb googling ger mig karriärförslagen; vårdyrken, arbetsförmedlare, revisor, fängelsearbetare, äldrevård eller omsorg, lärare, karriärcoach, försäljare, butiksanställd, reseförmedlare and the list goes on and on. Ett arbete där hen jobbar med människor är helt enkelt ett arbete där hen inte ingår i någon produktion, utan istället tillhandahåller någon slags service eller tjänst.
Jag har funderat lite på det här fenomenet, eftersom det verkar vara så pass utbrett käns det viktigt att analysera företeelsen. Nu tänkte jag delge min analys av det hela.
Att uttrycka en vilja att "jobba med människor" är att uttrycka en motvilja till alienation från sitt arbete. Med alienation menar jag självklart den marxistiska termen, och jag väljer att förenklat definiera den som förfrämligande från det hen med sitt arbete skapar och därmed från arbetet som sådant. Denna alienation är en produkt av det industrialiserade samhället och den kapitalistiska industriella produktionens utformning.
Vissa människor är lyckligt lottade. De kan nämligen skaffa sig ett yrke där de varken jobbar med människor (ofta inom offentlig sektor, oftast kvinnor) eller tillhör den industriella produktionen (oftast män). Men dessa människor är som sagt de lyckligt lottade, och inte talande för majoriteten av människorna i vårt samhälle, därför ägnar jag dem inte mer tid nu.
Alienationen innebär ett förfrämligande från sitt eget arbete, vilket jag tidigare nämnt. Den innebär också ett förfrämligande inför sig själv som människa, eftersom hen inte kan få utlopp för sin kreativitet. Människan blir i förhållande till sitt eget arbete närmast en maskin, och inte en kreativ individ, då hen inte har makt över den egna produktionen. Att sälja sitt arbete (vilket är ett måste i det kapitalistiska samhället), och därigenom sin kropp, är också att sälja sin mänsklighet. Arbetarna är alltså som en del i den kapitalistiska produktionen inte att betrakta som arbetande och skapande människor, löpande bandet-principen är väl det mest talande exemplet, utan endast att betrakta som brickor i ett spel de själva är maktlösa över. Spelet som kallas kapitalism innebär, genom skiljeväggen och konflikten mellan arbete och kapital, en maktlöshet över det egna livet och dess mål. Arbetarna är bara spelbrickor, de har ingen kontroll över spelet som sådant eller dess regler. De är alienerade från sin egen samverkande natur.
Viljan att arbeta med människor är alltså ett uttryck för att slippa denna alienation, men tyvärr så innebär inte ett sådant arbete att man undgår förfrämligandet, eftersom dessa arbetare är nödvändiga för att hålla samman spelplanen. Utan dessa arbetare skulle inte heller industriarbetarna kunna sälja sig till kapitalet, och resultatet törs jag inte spekulera om (gör det du istället). Resultatet skulle på intet vis innebära ett slut för kapitalismen, utan skulle snarare likna ett feodalt samhälle där det oavlönade slaveriet är den självklara arbetsformen, konflikten skulle kvarstå och den utspridda desperationen bli ett faktum. Se t.ex. hur den sedan nittiotalet pågående krisen har påverkat Europa. För att lösa krisen säger man att vi måste spara mera pengar, vi måste skära ner på vår offentliga sektor och göra oss av med våra välfärdsarbetare. Detta är inte något framgångsrecept om man verkligen vill komma ur en ekonomisk kris, det är enbart ett sätt att cementera fattigdom, arbetslöshet och desperation hos arbetarklassen (det faktum att man samtidigt som man säger sig inte ha råd med välfärd samtidigt som miljardutdelningar görs till aktieägare är ett mycket tydligt exempel på detta). Det används också för att vända oss människor mot varandra, att alienera oss från varandra. Offentliganställd mot industriarbetare, arbetande mot arbetslös, kvinna mot man. Konflikter skapas på etniska, religiösa och kulturella grunder, eftersom vi blir tillsagda att vi måste dela på de få smulor som blir över när kapitalisterna girigt käkat sockerkaka i år efter år. Sockerkakor vi bakat för att vi måste, och det finns ingen som helst kreativitet eller hantverksmässighet i dess framställning. Produktionen är så pass fragmenterad att vi inte ens ser att det är en sockerkaka vi bakar.
(Ja, jag är bäst i hela välden på liknelser.)
Jag har funderat lite på det här fenomenet, eftersom det verkar vara så pass utbrett käns det viktigt att analysera företeelsen. Nu tänkte jag delge min analys av det hela.
Att uttrycka en vilja att "jobba med människor" är att uttrycka en motvilja till alienation från sitt arbete. Med alienation menar jag självklart den marxistiska termen, och jag väljer att förenklat definiera den som förfrämligande från det hen med sitt arbete skapar och därmed från arbetet som sådant. Denna alienation är en produkt av det industrialiserade samhället och den kapitalistiska industriella produktionens utformning.
Vissa människor är lyckligt lottade. De kan nämligen skaffa sig ett yrke där de varken jobbar med människor (ofta inom offentlig sektor, oftast kvinnor) eller tillhör den industriella produktionen (oftast män). Men dessa människor är som sagt de lyckligt lottade, och inte talande för majoriteten av människorna i vårt samhälle, därför ägnar jag dem inte mer tid nu.
Alienationen innebär ett förfrämligande från sitt eget arbete, vilket jag tidigare nämnt. Den innebär också ett förfrämligande inför sig själv som människa, eftersom hen inte kan få utlopp för sin kreativitet. Människan blir i förhållande till sitt eget arbete närmast en maskin, och inte en kreativ individ, då hen inte har makt över den egna produktionen. Att sälja sitt arbete (vilket är ett måste i det kapitalistiska samhället), och därigenom sin kropp, är också att sälja sin mänsklighet. Arbetarna är alltså som en del i den kapitalistiska produktionen inte att betrakta som arbetande och skapande människor, löpande bandet-principen är väl det mest talande exemplet, utan endast att betrakta som brickor i ett spel de själva är maktlösa över. Spelet som kallas kapitalism innebär, genom skiljeväggen och konflikten mellan arbete och kapital, en maktlöshet över det egna livet och dess mål. Arbetarna är bara spelbrickor, de har ingen kontroll över spelet som sådant eller dess regler. De är alienerade från sin egen samverkande natur.
Viljan att arbeta med människor är alltså ett uttryck för att slippa denna alienation, men tyvärr så innebär inte ett sådant arbete att man undgår förfrämligandet, eftersom dessa arbetare är nödvändiga för att hålla samman spelplanen. Utan dessa arbetare skulle inte heller industriarbetarna kunna sälja sig till kapitalet, och resultatet törs jag inte spekulera om (gör det du istället). Resultatet skulle på intet vis innebära ett slut för kapitalismen, utan skulle snarare likna ett feodalt samhälle där det oavlönade slaveriet är den självklara arbetsformen, konflikten skulle kvarstå och den utspridda desperationen bli ett faktum. Se t.ex. hur den sedan nittiotalet pågående krisen har påverkat Europa. För att lösa krisen säger man att vi måste spara mera pengar, vi måste skära ner på vår offentliga sektor och göra oss av med våra välfärdsarbetare. Detta är inte något framgångsrecept om man verkligen vill komma ur en ekonomisk kris, det är enbart ett sätt att cementera fattigdom, arbetslöshet och desperation hos arbetarklassen (det faktum att man samtidigt som man säger sig inte ha råd med välfärd samtidigt som miljardutdelningar görs till aktieägare är ett mycket tydligt exempel på detta). Det används också för att vända oss människor mot varandra, att alienera oss från varandra. Offentliganställd mot industriarbetare, arbetande mot arbetslös, kvinna mot man. Konflikter skapas på etniska, religiösa och kulturella grunder, eftersom vi blir tillsagda att vi måste dela på de få smulor som blir över när kapitalisterna girigt käkat sockerkaka i år efter år. Sockerkakor vi bakat för att vi måste, och det finns ingen som helst kreativitet eller hantverksmässighet i dess framställning. Produktionen är så pass fragmenterad att vi inte ens ser att det är en sockerkaka vi bakar.
(Ja, jag är bäst i hela välden på liknelser.)
Kommentera