Inget är som väntans tider, inte sant? Tre saker jag väntar på här hemma stavas Coelogyne, Dendrochilum och Wilsonara. Det tar alldeles för lång tid för min smak, men den som väntar på något gott... Nä, för många klyshor i detta inlägg. Herrå.

 

Dendrochilum javierense

 

Eftersom min gamla miltoniopsishybrid ser allt annat än livskraftig ut beslutade jag mig för att göra om, och göra rätt. Den gamla fick flytta in i sovrummet och en ny skönhet på fönserbrädan i köket. Nu får vi hålla tummarna att det går vägen den här gången, och visst ser det ut att göra det? De första knopparna har slagit ut!

 

En liten sötnos som också blommar nu (och har gjort det i omgångar sedan augusti) är min pyttelilla Onciduim Tiny Twinkle. Svårfotad pga dess litenhet, men riktigt fin och doftar svagt och sött. Dessvärre är blommningen rätt snål den här gången, misstänker att sensommarens bladlusinvation (precis när knopparna höll på att utvecklas) är boven i dramat.

 

 

Min Dendrobium Phalaenopsis blommar återigen, den här gången sitter den i semihydro (odlas alltså utan organisk kompost) och det verkar den gilla. Blommningen är något mindre den här gången dels för att jag delat plantan och gett bort den andra halvan i inflyttningspresent, och dels för att katten åt upp två av stänglarna (det som finns kvar syns på bild 2 här nedan..). Nåja, en stängel är fortfarande intakt och skitsnygg!

 

 

Mina trogna phalaenopsisar hjälper till att lysa upp höstmörkret här hemma.