Jag tror mig ha valt världens bästa jobb. I alla fall om man ser till dess syfte. Däremot är det även världens sämsta jobb, om man ser till förutsättningarna för att utföra arbetsuppgifterna på ett bra sätt. Resursbristen är påtaglig, till och med efter tre dagars VFU. Nä, redan efter första dagen då det enbart fanns en personal till den tvådelade barngruppens samlingar. Jag rycker in, nyttigt för mig och mitt lärande, men jag är inte ansvarig. Egentligen ska jag inte lyfta ett finger utan handledning, jag ska inte behöva agera personal och instruera vikarier. Men jag gör det i alla fall, för att annars är det barnen det går ut över. Dessa jävla barn! Jag är övertygad om att en stor del i problematiken kring professionaliseringen av läraryrket beror på att det är just barn som drabbas av de negativa konsekvenserna det rådande systemet medför. Lärarna är arga, upprörda och förbannade. Men samtidigt uppgivna, vi tar oss an och tar oss an, när resurserna inte räcker till tänjer vi på våra gränser likt akrobater. Vi klonar oss, stretchar vårt psyke och vår förmåga. För annars är det barnen som blir lidande, och det ligger i vårt yrkes oprofessionella natur att vara moraliskt bundna till Uppdraget. Jag hoppas att alla förstår den grundläggande konflikten i ett yrkes professionssträvan och det faktum att resursbrist kompenseras på moralisk grund av yrkesutövarna när man egentligen borde sätta press uppåt, på det samhälle lärarna är ämnade att lära sina elever om. Och vilka signaler ger det till eleverna?
Resursbristen är ett direkt hinder för professionaliseringen av läraryrket, och politikerna verkar ju tycka att det är bättre att barnen lider än att deras budgetar brister i balanseringen. Siffror före människor. Äckligt.
Resursbristen är ett direkt hinder för professionaliseringen av läraryrket, och politikerna verkar ju tycka att det är bättre att barnen lider än att deras budgetar brister i balanseringen. Siffror före människor. Äckligt.
