Jag höll ju ett föredrag i Rimforsa förra helgen där vi hade en föredragsdag med temat "Har vi råd att pensionera oss?", nu tänkte jag dela med mig lite av det jag pratade om där till er stackare som inte var där.
Den korta versionen: Ja, vi har råd att pensionera oss. Vi behöver inte höja pensionsåldern, sänka pensionerna, arbeta mer eller höja skatterna för att finansiera kalaset.
Den längre versionen:
Det alarmerande påståendet, och bakgrunden till detta föredrag, som från borgerligt håll basunerats ut i media och kvasivetenskapliga rapporter har låtit så här:
”Vi kommer att behöva arbeta mer för att försörja en större och dyrare skara äldre”
Och vid en första anblick så låter det tämligen logiskt och rimligt, för att fler ska kunna försörjas behövs fler försörjare, alternativt en minskning av de som behöver försörjas. Ett sätt att göra detta är att höja pensionsåldern, då får vi både fler försörjare och minskar antalet (av pensionsutbetalningar) försörjda. Men det är någonting lurt med detta påstående, premisserna det grundar sig på stämmer nämligen inte!
Premisserna som påståendet bygger på är följande:
1. Försörjningsbördan ökar
Vi är alltså färre som ska försörja fler
2. De äldre blir fler och dyrare
Pensionsutbetalningarna blir en för stor del av BNP (summan av ett lands totala konsumtion av varor och tjänster, bruttoinvesteringar samt export minus import under en tidsperiod, detta mäts vanligen per år).
Jag kommer nu visa och förklara varför dessa premisser är felaktiga och har lett till den inkorrekta slutsatsen att vi måste arbeta mer för att inte bädda för en samhällsekonomisk kollaps orsakad av pensionssystemet. För konstatera detta kan vi göra en tidsresa, vi ska nu göra en tillbakablick för att se hur utvecklingen sett ut historiskt – och därigenom hur vi kan anta att den kommer att se ut i framtiden. Jag kommer nu presentera lite skittråkig statistik som visar att jag har rätt, bildkällor visas inom parentes.
Den stora ökningen av antalet äldre
Den ”stora ökning” av antalet äldre som man nu oroar sig för ska kollapsa vårt välfärdssystem är en ökning på 67% av människor över 85 år mellan åren 2020 och 2040 (Borg-kommissionen). Man förväntar sig att denna ökning kommer i framtiden omöjliggöra våra nuvarande nivåer i välfärden i allmänhet och i pensionsutbetalningarna och äldrevården i synnerhet. Man säger att vi måste skärpa oss nu, för att undvika en framtida kollaps, men detta påstående kan enkelt falsifieras genom att göra tidigare nämnda tidsresa.
BILD 1 – Antalet invånare 85 år och äldre (Statistiska Centralbyrån)
Under perioden 1990-2010 ökade antalet över 85 år från 150 000 personer till 250 000 personer av den totala befolkningen, vilket motsvarar en ökning på 67 %, alltså precis samma ”jätteökning” som vi i framtiden står inför. För att finansiera detta måste vi väl arbetat mer, höjt skatten eller försvagat de offentliga finanserna (dvs. lånat till finansiering)? NEJ!
Det är alltså inte fråga om någon ”ålderschock” vi som samhälle står inför, utan precis samma ökning vi tidigare hanterat och bevisligen klarat av att finansiera. Det finns ingenting som tyder på att samma ökning i framtiden skulle ge ett annat utslag än den tidigare ökning vi sett mellan åren 1990 och 2010. På bilden under, märkt med ”stabila utgifter för pensioner” kan ni se att statens utgifter för pensionerna varit stabil i förhållande till BNP åtminstone sedan år 1980. Utgifterna för pensionerna har alltså inte ökat trots att antalet äldre ökat med 67 %.
BILD 2 – Utgifter för pensioner
Har vi arbetat mer för att finansiera välfärden?
BILD 3 – Sysselsättningsutveckling (Ekonomifakta)
Hur finansierade vi då ökningen förra gången? Arbetade vi mer för att öka skatteintäkterna och på den vägen klara av pensionsutbetalningarna till det ökande antalet äldre? NEJ!
Under perioden 1990 till 2009 har sysselsättningsgraden minskat. I samhället har alltså antalet sysselsatta minskat under denna period.
BILD 4 – Sysselsättningsgrad i olika länder (Ekonomifakta)
Om antalet sysselsatta har minskat så måste väl de som arbetat jobbat mer? NEJ! De sysselsatta i samhället har också arbetat färre timmar, vi har fått en samhällelig arbetstidsförkortning (t.ex. genom deltidsarbete, timanställningar, vikariat etc.).
Samhället har alltså både haft en sänkt sysselsättningsgrad (andelen arbetande personer) och en samhällelig arbetstidsförkortning (de som varit sysselsatta har alltså arbetat färre timmar). Detta bör rimligen ha lett till att vi fått in mindre pengar till statskassan, och därmed fått svårare att finansiera välfärdssystemet med tex pensionsutbetalningar etc, eller? Hur har vi annars finansierat välfärdssystemet?
Har vi höjt skatten för att finansiera välfärden?
BILD 5 – Sveriges skattetryck förr och nu (SCB och Skatteverket)
Skattekvoten i Sverige har kraftigt sänkts från år 1990 och framåt, närmare bestämt med hela 8 procentenheter (inte procent, utan procentenheter) till år 2009. Detta trots att vi som samhälle arbetat mindre och trots att antalet äldre ökade med 67 %. Vi har ändå haft råd att sänka skattekvoten med 8 procentenheter, vilket motsvarar hela 256 miljarder kronor. För att förtydliga hur stor denna sänkning av skattekvoten varit kan jag tala om att den summan motsvarar ett helt års pensionsutbetalningar.
Om vi arbetat mindre, både som samhälle och som sysselsatta medborgare och samtidigt sänkt skattekvoten samtidigt som de äldre ökat med 67 % måste vi väl ändå ha lånat pengar (och därigenom ökat statsskulden) för att finansiera hela kalaset? Hur ser statsskuldens utveckling ut under de senaste 20 åren?
Har vi lånat för att finansiera välfärden?
BILD 6 – Statsskuldens utveckling (brutto) (Ekonomifakta)
Vid en första anblick ser det ut som att diagrammet visar mörka siffror för Sveriges finanser, men siffrorna måste ses i ljuset av vad som faktiskt hände under de år de gäller för. Finanskrisen 91-93 ökade statsskulden markant, men denna ökning berodde inte på det ökande antalet äldre (vilket var marginellt under dessa år). Istället beror ökningen på de skeenden som blev ett resultat av den finansiella krisen, bankakuter (staten lånade pengar för att ge till bankerna så att de inte gå omkull) och massarbetslöshet har satt sina tydliga spår i grafen. 1997-1998 var statsskulden som högst, den låg då på ungefär 1400 miljarder kronor, motsvarande strax under 60 % av BNP (Bruttonationalprodukt). Idag har statsskulden sjunkit till 1200 miljarder, vilket motsvarar ca 40 % av BNP. Statsskulden har alltså sjunkit med hela 20 procentenheter relativt BNP sedan år 1998 (motsvarande 640 miljarder), i rena avbetalningar på statsskulden.
Offentlig sektors underskott har under perioden 2000 till 2010 vänts till ett överskott. Bruttoskulden har sänkts med 8,2 procentenheter av BNP. Nettoskulden som år 2000 låg på ungefär 5 procent av BNP har under denna tioårsperiod vänts till en nettofordran, vilket 2010 motsvarade 12 % av BNP. Tidigare har den offentliga sektorns skulder alltså överstigit de tillgångar man haft (t.ex. fonder och andra värdepapper) men detta har under tioårsperioden vänt. År 2010 hade den offentliga sektorns tillgångar alltså ett högre värde än de samlade skulderna.
Denna offentliga budgetförstärkning har man lyckats med trots att vi sedan 1990 genomgått två av de värsta finanskriserna genom tiderna! Men kan vi räkna med samma goda utveckling även i framtiden?
Finansdepartementet har 2010 visat att ”bibehållen standardnivå” i välfärden kan säkras fram till 2050:
• Utan någon skattekvotshöjning från dagens 46,5 % av BNP. (1990 var den 53,7 % av BNP)
• Utan fler arbetade timmar i samhället från 2013, då arbetsmarknaden når ”jämvikt” efter de senaste årens massarbetslöshet.
• Med fortsatt kraftigt förbättrade offentliga finanser. Hela den offentliga bruttoskulden på 1350 miljarder kronor är avbetalad till 2040!
BILD 7 – Offentliga finanser som % av BNP (Prop 9/10:1)
I den här bilden är de två nedersta raderna mest intressanta, de visar Sveriges statsskuld brutto och netto.
De offentliga finanserna, alltså hur mycket pengar vi som samhälle har att röra sig med (skulder och fordringar) har kraftigt förbättrats och kommer fortsätta så tills vi år 2040 inte längre har någon statsskuld, varken netto eller brutto (maastrichtskuld = offentlig sektors bruttoskult minus tillgångar i statspapper). Budgetpropositionen 2009/10:1 bilaga 3 tabell 8.
Mellan åren 1990 och 2010 har vi som samhälle arbetat mindre, sänkt skattekvoten och kraftigt förbättrat de offentliga finanserna. Kan man då säga att vi har haft ett finansieringsproblem?
I framtiden kommer vi, enligt Finansdepartementets egna uträkningar, kunna behålla samma nivå i välfärden som vi har idag, utan att öka skattekvoten, utan att från 2013 öka antalet arbetade timmar och utan att öka statsskulden. Vi kommer tom. kunna bli kanske det enda landet i världen som är helt fria från bruttoskuld år 2040! Kan vi då säga att vi i framtiden kommer ha ett finansieringsproblem? NEJ! Vi kommer ha en offentlig bruttoförmögenhet i framtiden, det finns alltså ingen anledning att oroa sig för en framtida ”kollaps”!
Men ”försörjningsbördan” då? Hur har man kommit fram till detta logiska felslut?
Hur kan man då ha hamnat så fel i sina slutsatser? Ja, en förklaring skulle kunna vara att man fastnat i formuleringen om att fler ska försörjas av färre. För det är sant, andelen äldre i befolkningen ökar. Men precis som allt annat i ett marknadsekonomiskt system så betalas ju inte pensioner med arbetare. Pensioner betalas med pengar.
Som tidigare visat ligger pensionsutbetalningarna stabilt i förhållande till BNP, oavsett om vi som samhälle arbetat mindre, eftersom det är samhällets INKOMSTER som ska täcka upp för dess UTGIFTER, och så länge inkomsterna är större finns inget finansieringsproblem!
Några frågor på det?
Ja, nu när ni har sett hur det ser ut kan ni chilla lite och gotta er åt att det är helg istället för att noja över falska domedagsprofetior. Nu drar jag till Västervik. Ciao!
Kommentera